trampkraft |
|||
|
|||
Jag är en inbiten cyklist sedan många år. Har mestadels cyklat racer som motion men också under flera år använt cykel som transportmedel till och från jobbet. Eftersom jag bor i Östersund innebär arbetspendling året runt en hel del cykling i både sträng kyla och flera decimeters nysnö något som jag tror är härdande för kropp och själ. Jag vet inte riktigt hur det kom sig men jag har alltid varit nyfiken på nya och annorlunda lösningar vilket så småningom ledde till att jag hittade HPV-Sveriges hemsida på Internet. Inspirerad av HPV-Sveriges lovprisningar av liggcykeln började jag fundera på om ett dylikt fordon skulle kunna vara något för mig. Sedan vidtog ett intensivt studerande av allehanda liggcykelmodeller, både på nätet och i gamla nummer av Trampkraft som jag fått mig tillsända av Mats Nilsson sedan jag gått med i HPV-klubben. Redan från början stod det klart för mig att jag ville ha en lite sportigare modell och eftersom min budget var ganska begränsad fanns det snart inte så många alternativ. Jag valde mellan en Bjällby Tough och en M5 20-20 som när det begav sig, hösten 2003, enligt uppgift gick att köpa till kraftigt reducerat pris. Skickade ett mail till M5-leverantören men eftersom svaret uteblev, som det för övrigt ofta gör från Mellaneuropeiska företag, blev det till slut en Bjällby Tough från Hjordt i Danmark. Om någon som säljer någonting inte anser sig ha tid att svara på en kundförfrågan så kan man ju misstänka att företaget inte direkt prioriterar nya kunder... Till en början kändes Tough:en inte alls bra för mig. Jag upplevde den som långsam jämfört med min racercykel och dessutom tyckte jag att mina relativt korta ben gjorde den svårhanterlig i stadstrafik. Efter viss tillvänjning och smalare däck har det dock gått bättre och bättre och nu ett år och något hundratal mil senare åker jag riktigt fort och bekvämt med cykeln. Men nu är det ju så att mycket vill ha mer och jag kan vidimera uppfattningen att liggcykelns stora nackdel jämfört med racern ligger i just klättringsegenskaperna trots att just Tough nog är en av dom bättre på denna punkt. När en del förespråkare påstår att en liggcykel är snabbare än en konventionell cykel så tror jag, liksom många andra, bl.a. Recumbent Cyclist News, att detta gäller under vissa förhållanden. Om man som jag bor i Jämtland, där det verkligen är backigt vet man att man att om man åker en slinga, vilket man måste för att komma tillbaka där man startade, så tillbringar man mycket tid i uppförsbacke vilket inte gynnar liggcykeln. Vad jag skulle vilja ha är en liggcykel som är lika snabb som en traditionell racercykel på en kuperad bana. Att man åker bekvämare och med mindre ansträngning på en "liggis" det vet jag redan men lite mer fart, speciellt uppför, skulle inte skada. Att en Lowracer är snabbare än min Tough på plan mark utgår jag ifrån eftersom det verkar logiskt med tanke på den lägre och mer aerodynamiska åkställningen och det således lägre luftmotståndet. Efter att ha läst om Lowracers och följt diverse forum har jag kunnat konstatera att det även finns nackdelar med dessa låga racermaskiner. Ofta är tydligen kedjan en källa till problem, både ur manöverbarhetssynpunkt och när det gäller komplicerade och kraftkrävande "kedjedragningar". Dessutom är det många som hävdar att Lowracers ofta är tunga och inte så bra när det gäller just klättringsegenskaperna. Att dom också av många upplevs som lite farliga på grund av sin ringa höjd och därmed låga visibilitet i trafiken är ju förstås också en nackdel. En intressant aspekt som nämns i samband med Lowracers är att det ofta mindre framhjulet är bra ur aerodynamisk synpunkt. Ofta har dessa Lowracers också ett fullstort bakhjul (700C) vilket anses vara bra på grund av dess ringa rullmotstånd och för att det underlättar en vettig utväxling utan att man behöver ha en jättekrans fram. Allt detta upplever jag som mycket logiskt och att man genom att använda kåpor av olika slag kan minska luftmotståndet i höga farter känns också helt naturligt för mig. Om man läser om just klättringsegenskaper så nämns däremot Lowracers mer sällan även om dom nya lätta kolfibercyklarna från t.ex. Velokraft tycks vara ett undantag. Annars är det mest cyklar som Easy Racer (Gold Rush replica) och Lightning P38 som anses vara lämpliga i kraftiga motlut. Vad kännetecknar då dessa "bergsgetter"? Ur en lekmans synvinkel så är det utmärkande för dessa goda klättrare den upprätta sittställningen och förhållandevis relativt låga vevpartiplaceringen. Konstigt nog har jag inte sett att detta som jag tycker tydliga samband uppmärksammats i någon större utsträckning. Rent spontant tycker jag dock att det känns logiskt att i en uppförsbacke där luftmotståndet inte spelar så stor roll i stället kunna dra fördel av en mer upprätt och kraftfull arbetsställning där ryggstödet kan användas för att åstadkomma ett kraftigare "frånskjut" och hjära och lungor får jobba i en mer naturlig position. Fortfarande känns resonemanget logiskt men nu kommer det svåra. Helt plötsligt dyker det upp en ny företeelse i USA somn kallas Highracers och som tillmäts samma fartegenskaper på planmark som en Lowracer men med betydligt bättre klättringsegenskaper. Argumenten för denna innovations (gammal europeisk ide) förträfflighet anses tydligen vara: 1. Låg vikt. 2. Lågt rullmotstånd p.g.a stora hjul. 3. Aerodynamisk åkställning p.g.a hög vevpartiplacering och liggande sittställning. 4. Passar bra att åka med tillsammans med vanliga "roadies". Att den låga vikten är positiv råder det nog ingen tvekan om men stora hjul har ju traditionella racers alltid haft och att åkställningen skulle vara lika aerodynamisk som för en Lowracer tycker i alla fall jag verkar vara lite märkligt. Dessutom kan jag inte riktigt förstå hur en hög vevpartiplacering i kombination med en liggande sittställning i sig skulle kunna ge goda klättringsegenskaper. Kanske är det snarare vinkeln mellan rygg och vevparti som är avgörande? Däremot ger det höga vevpartiet säkert goda aerodynamiska egenskaper men bättre än en Lowracer? Däremot är en Highracer säkert mycket lämplig att åka med tillsammans med traditionella cyklister (roadies). Alltså verkar det finnas en del frågor och motsägelser när det gäller liggcyklars fartegenskaper men för mig börjar mysteriet klarna så smått och MIN ideala cykel vore nog en Velokraftracer med en under cykling justerbar sits både när det gäller höjd och vinkel. En "vanlig" Velokraftracer eller en Reynolds T-bone med dubbla 700 hjul, en Bachetta Aero eller varför inte en sån där superlätt Challenge Hurricane men ett pris på över 25 tusen kronor känns lite häftigt, åtminstone för mig. Vad gör man då om man vill åka ett motionslopp tillsammans med vanliga cyklister? vilka egenskaper är då viktigast? Tja, på planmark och utför är det inga problem att hänga med om man bara har en hyfsad liggcykel men vad hjälper det om man blir avhängd i första bästa uppförsbacke. Jag är ingen van liggcyklist men jag har åkt en hel del racercykel och det där man ofta hör i liggcykelkretsar om att man tjänar igen utför det man förlorar uppför kanske stämmer om man åker en och en (tempolopp) men på en kuperad bana tror i alla fall jag att det är väldigt svårt att hinna ikapp en KLUNGA om man tappar några minuter i en lång stigning. Hela den traditionella ICU-kontrollerade cykelsporten (linjelopp) bygger ju på klungåkning som ett sätt att spara kraft trots dålig aerodynamik. Detta resonemang förutsätter naturligtvis jämbördiga fysiska förutsättningar vilket oft a glöms bort i denna typ av resonemang. I min kanske aningen förenklade begreppsvärld innebär detta att klättringsegenskaperna är det som är viktigt i valet av liggcykel för MINA behov. Goda klättringsegenskaper beror så vitt jag kan se det på två faktorer: 1. Låg vikt 2. Vinkel mellan rygg och vevparti som medger "mothåll". 2 Kan åstadkommas antingen genom högt vevparti eller en mer upprätt sittställning. Eftersom jag personligen inte gillar att jobba hårt med fötterna högre än kroppen så föredrar nog jag en aning mer upprätt åkställning även om det naturligtvis går ut över aerodynamiken. Min praktiska erfarenhet när det gäller olika liggcykelmodeller inskränker sig till ett hembygge med OSS, min Tough med USS och en Challenge Mistral med USS. Mistralen betraktar jag som en helt annan sorts cykel än min egen Bjällby Tough. Mistralen jag provade var en heldämpad och mycket komfortabel cykel som säkert passar bra för långfärder men som jag upplevde som onödigt tung och ganska trögrullande, antagligen beroende på dom små hjulen och dom breda däcken. USS-styrningen var även den helt annorlunda än på min Tough. På Mistralen satt styret mycket längre bak och det tyckte jag kändes lite konstigt men det kanske är en smaksak. För mitt användningsområde känns dämpning som onödigt viktslöseri och USS styrning som jag tycker är mycket komfortabel när man vänjer sig tycker jag ändå passar bäst för långfärder. För motionsåkning, tillsammans med övriga cyklister vill jag ha så säker och direkt styrning som möjligt. Att åka i klungor kräver bra sikt, koncentration och uppmärksamhet om det inte skall vara alltför riskabelt. Sammanfattningsvis så blir min "budgetracer" en lätt, relativt låg, liten och billig liggcykel med fullstort bakhjul, ev. något mindre framhjul, en ganska upprätt sittställning, lågt vevparti och OSS styrning. Finns denna cykel? Ja, jag tror det, men om inte så tror jag att min Bjällby Tough också duger långt och 2kg lättare cykel kostar som bekant mycket mer än 2kg lättare cyklist... Slutligen tänkte jag passa på att komma med några små funderingar från en nybörjare till andra nybörjare som kanske inte riktigt tycker att liggcykeln ger dom fartmässiga fördelar som ni förväntat er. Hjul och däck på liggcyklar är ofta av samma dimension som på traditionella cyklar av hybrid eller Trekkingtyp. Av någon för mig outgrundlig anledning anses smalare och mer hårdpumpade däck på liggcyklar inte ge några fartmässiga fördelar. Min erfarenhet är en helt annan vad nu den kan vara värd? Den högsta utväxlingen på liggcyklar är ofta lägre än på traditionella racers. Varför? Om nu liggcykeln är mycket snabbare i utförsbackar borde den väl rimligen vara högre? Det är ingen myt att det krävs tillvänjning innan man kan utnyttja en liggcykel på ett effektivt sätt. SPD-pedaler tycker jag är ett måste såväl som tålamod och gott humör! Ses vi på Vätternrundan? Text: Jan Almkvist, Brunflo jan@almkvist.se
|
|||