Velokraft Racer2
Fabrikat=Velokraft
Erfarenheter=VK2 är min fjärde liggcykel. Två är numera avsålda och därför innehåller stallet ”bara” två; den andra är en svart M5 Shock Proof (se liggcykelguiden).
Skaffade Velokraft-ramen för exakt ett år sen, då jag, furstligt mottagen av Kamil Manecki, hämtade den i Krakow i början av februari 2004.
I april 2004 lade jag mig ner på Velokraften första gången efter det att Kenh Gustafsson på Cykelstället i Mönsterås monterat alla grejor (inte helt okomplicerat varför jag anlitade ett proffs).
Velokraft blir alltid lite individuell eftersom köparen själv skaffar komponenterna. På Kenhs inrådan undvek jag Shimano och Campagnolo, inte därför att deras grejor är sämre än andras, tvärtom förmodligen, utan för att en ovanlig cykel tarvar ovanligare komponenter enligt hans mening, och så småningom även min.
Därför blev det Stronglight, Mavic, SRAM, American Classic, Velocity, Egg Beater från Crank Brothers. Undantag är Centaur bromsar och XTR bromsreglage. Lättanskaffade standardprylar alltså. Något besvärligare var framhjulet, eftersom framgaffeln kräver en fälg monterad 12 mm off-center i förhållande till navet (vilket gör att ekrarna på resp sidor diffar med 6 mm). Cyclecomponent byggde hjulet med perfekt passning, viktigt eftersom gaffeln inte medger större toleranser.
Möjligen tycker jag att armen på SRAMs bakväxel X.0 är lite onödigt lång. Det är dock mest en estetisk fråga. Den kanske behövdes i början när kassetten var 11-32, men inte nu, när jag gått ner till 11-23. Velokraft visade sig nämligen, som väntat, gå bra i uppförsbackar. Triple behövs inte, annat än i i Alperna. Hemma klarar jag mig med en lägsta växel på 39-23. Åker jag ner till Mallorca i april/maj som jag hoppas, tar jag också med mig 11-32 med tanke på bergen i de västra delarna.
Detta säger en del om cykelns karaktär. Det är en fantastisk cykel. Körde 4.000 km premiärsäsongen. Lättaccelererad. Går som ett vässat spjut, skulle kräva körkort om kraftkällan vore lika vässad. Min motor har dock med åren blivit tämligen slö (vilket den alltid varit). Jag vill ha komfort med lagom mycket arbete, liggande laid-back. Jag petar därför inte in mycket watt i vevarna för att inte riskera motorhaveri. Man kommer fram rätt fort ändå, har man bråttom nån gång går det att öka utan alltför mycket jobb.
Tailboxen rymmer mer än 30 liter. Med den går det märkbart fortare, särskilt i motvind. Rekommenderas.
Skaffat en väska, måttbeställd hos en segelmakare i ett lätt, komprimerbart material. Med cykeln under ena armen och tailboxen i den andra, transporterar jag oss med tåg över hela landet när så behövs (på X2000 rekommenderar jag vagn 6, utrymmet där är större än i de andra vagnarna). Tågmästaren kan inte göra annat än att gissa vad som finns i väskan. Framme på destinationen, rullar jag ihop väskan, lägger den i tailboxen som därutöver rymmer tillräckligt för light touring i nån vecka om man lämnar smokingen hemma.
Plus=Perfekt kontroll i såväl mycket låga som höga hastigheter (därför kapat ner styret till 35 cm). Karaktären är stabil och förutsägbar, avverkar snäva kurvor välbalanserat. Snabbaccelererad vilket ger följsamhet i ryckig tätortstrafik. Över huvud taget inga nämnvärda problem i stadstrafik trots den relativt låga sitthöjden, dock tillräcklig. Streetable, som man säger. Bra sikt runt om med vänster backspegel (nödvändig som på de flesta andra liggisar).
Minus=Cykeln hatar grus, särskilt rullgrus (men det gör som bekant många andra liggcyklar också). Kolfibern är känslig för nötning. Velokraften kostar en del för att vara cykel, men det gör en Stradivarius också. Jämför dock med en bil i inköp, för att inte tala om drift och värdeminskning. Då är VK2 en billig och prisvärd sak. Pris måste relateras till nöje.
Krister Spolander
(2005-02-03)
|
