Vätternrundan är över, gudskelov.
Efter strul i starten när min Radicalväska envisades med att hänga ner i bakhjulet in i det sista kom jag till slut iväg, absolut sist i startfältet.
Jag, Johan och Ilpo hängde på ett par snabba danskar (på vanliga cyklar) till Hästholmen (43 km) där de och Ilpo stannade till. Jag och Johan rullade på till Gyllene Uttern (79 km) där vi tog vårt första stopp, bortsett från en kissepaus. I Jönköping (109 km)tvingades alla in i samma spår oavsett om man skulle stanna eller ej varvid vi passade på att kissa igen och ta varsin värktablett för ömmande knän, ljumskar mm.
Johan och jag växeldrog sedan i god fart fram till Fagerhult (140 km). Där dök vi åter in för vätskepåfyllning med mera. På vägen ut passerade Ilpo, som inte stannat. Vad bra tänkte jag, nu är vi tre som kan åka ihop. Problemet var att Ilpo fick ett tuppjuck och började köra som ett skenande lokomotiv. Jag fick ligga på bra för att hänga med i hans 40-50 km/h tempo i en kvart. Sen lugnade han ner sig och började köra mer normalt i 30-35 km/h (vi hade lite medvind), men då hade vi redan tappat Johan som jag sedan inte såg mer under loppet.
Ilpo och jag följdes sedan åt ett tag i blandade klungor fram till Hjo (178 km). Där stannade han men inte jag varvid jag var helt ensam liggist. Vid det här laget var jag riktigt trött på vätternrundan och resonerade "ju fortare jag kör, ju fortare är det över".
Jag stannade en gång till i Boviken (232 km) då mina flaskor var helt tomma. Sen var det bara att stå på in i mål.
Lite kul var det runt Hammarsundet (ca 250 - 260 km) då det blåste kraftigt rakt mot. Långa kolonner av cyklister med startnummer 500-16000 (jag hade 17766) låg och kämpade nere i bockstyrena för att hålla 20 km/h medan jag susade förbi i ytterfil, helt ensam, i 30 km/h. Jag undrar vad de tänkte...
Kommentarerna varierade annars under loppet från "det där är väl inte tillåtet" via "oj!" till "har ni det härligt?" (på danska). Vissa kommenterade även risken att somna. I stort sett positiva röster, fast i ärlighetens namn körde jag oftast förbi såpass fort att jag inte konverserade så mycket ;-).
Som vanligt gick cykeln bäst på platten och utför, men i detta sällskap körde jag (vi) förvånansvärt ofta om i uppförsbackarna också. Johan var också konfunderad över detta.
Jag fick lite ont i båda knäna, men det har nästan gått över nu, och i ena höften/ljumsken. Annars var det mycket skönt för alla kroppsdelar att åka liggcykel.
Har jag glömt något? Tiden förstås! Så här gick det för oss tappra liggister:
Markku, okänd LWB med bakväska som kunde rymma en TV, 15:21
Krister, M5 Shock Proof, 13:29
Ilpo, M5 Shock Proof, 12:30
Johan, Flevo 50-50, 12:02
Dick, ZOX26, 10:36
Jag lyckades alltså slå min tid från 1997 (10:47) trots att jag den gången knappt drog en meter själv. Nu körde jag 50-75% av loppet ensam eller först i en klunga. Jag är jättenöjd.
Däremot kom jag ihåg precis hur tråkigt det är att åka VR. Jag och en barndomsvän på vanlig cykel har lovat dyrt och heligt "aldrig mer". Ett löfte jag säkert glömt om ett par år. Jag hoppas ingen utmanar mig nästa år...
Förresten köpte jag 3 bullar, ett glas blåbärssoppa, ett glas mineralvatten och 5 liter vanligt kranvatten för 850:-. Det är inte billigt!
/Dick Vizins (2002-06-17)
Dick med dotter och sina cyklar. Klicka på bilden för att se Dicks ZOX26 tydligare.